hej!

jag kan snabbt börja med att varför jag inte bloggar som innan. jag förstår inte NU, hur nyblivna mammor eller mammor över huvud taget hinner blogga så mycket som ni gör. eller så är det så att jag har en liten monsterflicka som hon blivit kallad det senaste haha. hon ska ha VARENDA liten sekund av min tid. vänder jag bort blicken så skriker hon.

nu är första smakisen avklarad, hon förstod inte riktig grejen med att svälja. men hon öppnade munnen och verkade tycka att det var helt okej. katrinplommon blev första. och allvarlgit tror jag att den satte igång magen. för idag har hon gjort nr2 tre gånger och igår även tre.

hej på er!

älskade lilla emilia är en stor/liten bebis. hon har alltid gått upp jättemycket i vikt. men när jag kollar runt nu och ser hur andra bebisar varit vid tre månaders blir det jätte snurrigt.

hon äter 150ml 5-6 gånger om dagen, vilket jag inte tror är alldeles för mycket?

hur mycket vägde/väger era barn vid 3 månaders?

när emilia kom upp på mitt bröst, blev jag glad och rädd samtidigt. ska jag älska denna lilla tjej? ska jag vara hennes mamma. kommer jag att klara av det här? första dagen kunde jag bara ligga och kolla på henne, och känna lycka. men i samma stund känna panik. mitt liv ändrade riktning på bara några sekunder. andra natten började paniken komma ännu mer. klockan var 5 och jag hade ännu inte fått sova någonting. ska det vara såhär? jga ville bara sova, varför sov hon inte för?

första veckan hemma var kaos, hon ammades varannan timma och åt i en timma. sov endast på mitt bröst. la man henne i soffan/vagnen/spjälsen så vaknade hon och skrek och ville ha tutte igen för att trösta sig. min bröstvårtor sårade, var ömma och blödde. "vad har jag gjort" var min tanke samtidigt som jag grät. visst fick jag jättemycket hjälp av tobias och min mamma som jag är så tacksam för. men jag kände mig så svag och så trött.

när vi började matflaska sov hon helt plötsligt i 4 timmar och åt var fjärde timma. kunde sova själv (på mage) JAG KUNDE GÅ PÅ TOA, ÄTA, BORSTA TÄNDERNA. det blev helt plötsligt ett helt annat liv att vara mamma. jag kände att jag fick tid att hitta MIN roll som mamma, hitta mitt nya jag, vem jag var. från den veckan började jag att hita tillbaka.

hur känner jag idag?
när jag ser på emilia idag kan jag inte förstå att jag tvekade. jag kan bara sitta och kolla på henne när hon sover. kan inte sluta le när jag tänker på henne. bli så stolt när folk berättar hur fin hon är, bli stolt över henne när hon utvecklas. jag älskar henne gränslöst. och kan inte tänka mig ett liv utan henne. hon är våran lilla prinsessa. jag älskar att vara mamma. jag älskar att vara mamma till emilia. jag älskar att umgås med henne. våran glada, friska, spralliga fina lilla docka. jag kommer aldrig tvivla igen.

det är inte en skam att tappa bort sig själv i början, jag tror det är mer vanligt än vad man tror. det är ett helt nytt liv som börjar, man ska vara någon helt annan, man ska vara mamma och bara det kan vara skrämmande. många frågor så som kommer jag att kunna ta hand om mitt barn, kommer hon/han att älska mig, kommer jag att vara den bästa föräldern för mitt barn.

haha tokunge ♥